Min mamma var cancersjuk, det var inget som jag tänkte på hela tiden men under min mellanstadietid var man tvungen att börja tänka på det för min mamma låg inför döden och hade inte lång tid kvar. Man visste hela tiden att hon var sjuk för hon åkte in på strålbehandlingar och kemoterapi och vi fick sova över hos stödfamiljer i omgångar, vi dem minsta syskonen. Mamma blev sängliggande, hon hade sin säng i vardagsrummet. En specialsäng med höj- och sänkbar madrass, höjd stomme. Toaletten fick en högre sits med handikappshandtag runt om. Min mamma skaffade sig en kräkspann att alltid ha redo under sängen, hon hade en griptång att ta saker med, hon somnade ifrån sina cigaretter så att de ramlade under sängen och gjorde djupa och ytliga brännmärken på plastgolvet.

En dag när jag kom hem från skolan kände jag på en gång att något inte stod rätt till, jag gick in i sovrummet där min älskade mamma låg och hade endast ett fåtal timmar kvar att leva, andetagen var ansträngda och rossliga, hon var okontaktbar. Jag satt i soffan bredvid henne och klängde mig fast i hennes hand, ville inte att hon skulle försvinna. Jag hade haft år att förbereda mig inför hennes bortgång men min mamma hade trotsat naturens gång så många gånger. Hur skulle man veta att denna gång skulle hon förlora. En sista rossling, spott som rinner ut nedför hakan och sen är min mor borta. Chocken slår till på en gång. Alla trängs vid sängen, ingen vill förstå det som precis hänt. Alla vill ha en sista dutt av värme från hennes kallnande kropp. Hysterisk gråt, tårar, suddiga vyer. Det ofattbara har hänt, jag blev morslös. Det var en kall februari-torsdag och jag var 11 år, precis på väg in i kvinnovärlden.

Nytt, okänt, oåterkalleligt

En pappa som jag endast känt till genom spontana besök under uppväxttiden, håller om mig och försöker trösta mig. Vill inte bli tröstad, vem är denna man. Det kan väl inte vara att jag måste bo med honom. Min lillasyster gråter, tror inte hon fattar precis vad som hänt. Hon är så liten. Socialtanterna samlar alla i köket för att vänta på att ambulansen kommer och hämtar det som en gång var en livfull, kämpande och kärleksfull mamma men som nu bara är ett kallt lik. Jag kommer inte ihåg hur jag kunde somna men jag gick inte till skolan, jag kommer inte ihåg de dagar som gick innan jag fick börja skolan igen. Jag kommer dock ihåg hur min lärarinna kom förbi med ett block med teckningar från alla mina klasskompisar som beklagade sorgen. Jag var nog i förnekelse, jag kände inget, det kändes som om mamma skulle komma in närsomhelst genom dörren.  På måndagen var jag tillbaka i skolan igen, ville inte prata om det som hänt men kommer ihåg att ingen gjorde att det kändes jobbigt. Livet gick vidare.

Jag hade helt plötsligt en pappa i mitt liv.