Här kommer ett till litet smakprov från den stora romanen hehe:


Frustration

Dörrklockan ringer för femtioelfte gången i dag och jag känner huvudvärken komma, som jag numera känner som en gammal bekant, en följeslagare som inte lämnar min sida.

Ljudnivån här är bullrig, hög, skränig och alltjämt outhärdlig. Jag önskade jag kunde slita av mina telefonlurar och sätta på mina egna till min iPhone, lyssna på rockmusik på högsta volym och bara drömma mig bort.

Förstår inte hur folk kan ha så lite respekt för varandra och andras jobb att de inte kan ta hänsyn utan pratar och skrattar högt och ljudligt precis bredvid de som jobbar. Känner för att krypa in under mitt skrivbord och gömma mig under resten av dagen men det går såklart inte.

Samtal efter samtal tar jag emot från kunder som är missnöjda eller som helt enkelt inte vill vara med i denna skiten. Hur hamnade jag, en moralisk snäll och generös tjej, i detta företag som ljuger för allt och alla. Vill inte vara här men samtidigt som hatet skär i mig har jag en kärlek till mina kollegor och till min lön. Förhoppningsvis får jag min livlina inom kort som tar mig till en högre utbildning och ett jobb jag kan leva med och vara stolt över. Inget som jag harklar fram ohörbart när vänner och bekanta frågar mig om var jag jobbar.

Kanske hade det varit lättare att utstå om man hade haft någon trevlig att komma hem till, som det är nu kommer jag hem till en nerpissad hall och två gnälliga katter som inte förstår att jag inte tänker ge dem burkmat mer. Visst jag är inte alltigenom bitter men ibland måste man ventilera sin bitterhet och det gör jag nu, här och nu. Går igenom det om och om igen inuti huvudet tills jag inte orkar lyssna på mig själv mer och då släpper jag iväg det ut genom fönstret där jag ser snön ligga tung på taket.

Swoosh! Ett stort parti snö ramlar ned för det trevåningshöga grannhuset, som tur var gick ingen där. Eller om jag hade haft tur hade det hamnat en person under snömassorna som jag hade fått springa ut och rädda, bara släppa allt och springa ut med ett mål och känna mig meningsfull. Men nej något sådant händer inte och självklart vill jag inte heller att det händer något med oskyldiga människor för att jag ska få en chans att slippa undan detta hjärndödande arbete.