*kokar*
vi var väldigt små när vår mamma dog. pappa försökte köra in oss till mormor så ofta det gick och vi pratade i telefon. när jag blev vuxen och flyttade ur hemmet fortsatte jag brevväxla med mormor men det kunde gå flera månader innan man fick svar så det flöt snabbt ut i sanden. Mina mostrar har inte gjort något försök alls till att träffa deras systerbarn, vi blev inbjudna till min kusins student för några år sen men det är allt. jag har aldrig velat förlora den delen av min familj, jag sörjer att det ska vara på detta viset
jag vet bara att om någon av mina syskon dog (kors i taket, knock on wood) skulle jag tagit på mig ansvaret till att hålla kontakten med hennes barn, jag hade inte lastat dom för det
hon skriver en massa skit som hon tydligen inte har en aning om, jag visste inte att min mormor låg på dödsbädden, vi fick reda på att hon gått bort via en annons och vår pappa. begravningen var vi inte välkomna på.... vi fick ingen chans till att ta farväl..
jag har inte fått någon inbjudan till att hjälpa till dom med dödsboet och nu är vi tydligen lyckosökare.... fint!
men som vi sagt så startar vi en ny familj med pappa som högsta hönset, vi har ju familjemedlemmar så det räcker till det iaf (9 syskon snart 30 syskonbarn + syskonbarns barn)
men det är deras förlust, jag går vidare... men var tvungen att skriva av mig för jag blev väldigt upprörd och tror mina syskon håller med
Vila i frid mina morfäldrar (jag vet att ni vet hur mycket jag bryr mig)
Var fick hon luft ifrån?
ja det undrade jag med.. vem är du anonym?
Jag är ledsen att ni tog så illa upp, men det jag skrev är så jag tyckte just då när jag tänkte tillbaka. Ja, jag ser det givetvis från mitt perspektiv men jag har väl ändå grund till det. Jag kanske tog i lite för hårt men jag tycker ju att det är dåligt att ingen av er 6 barnbarn tycks ha brytt sig. Hade ni haft kontakt hade ni ju givetvis vetat hur hon mådde och då hade situationen sett annorlunda ut. Vill man så kan man tycker jag.
Angående att ni inte var "välkomna" till begravningen så är det fel. Jag har kanske hört en annan version, jag vet bara att moster M ringde till er pappa och berättade om dödsfallet, vad som sen sades vet jag inte, men att ni skulle vara portförbjudna stämmer inte, jag tror absolut att mormor ville att ni skulle varit där. Vi väntade och såg ifall ni skulle dyka upp, Men jag kan också förstå att ni kanske inte riktigt kände för att komma just då. Men ni har säkert varit vid graven efteråt så.
Jag kan bara tala för mig själv och jag vet att mormor ofta pratade om er och visade kort ni skickat m.m och att hon ofta sa att det var synd att ni inte kom och hälsade på. Och det är bara för hennes skull jag är ledsen, jag vet ju att hon ville ha er hos sig. Men att hon var gammal och då hon inte ens kunde gå ut i sin trädgård länge kunde hon inte komma till er. Nu är det 7 månader sen hon dog och jag hade önskat att allt med huset kunde bli färdigt så att man kunde gå vidare eftersom det tycks dras ut hela tiden, samtidigt som jag inte vill att huset ska säljas för det har (som jag skrev i min blogg) alltid funnits där... Ni kanske inte vet det men min mamma hade velat behålla huset och köpa det själv och undersökte olika möjligheter för att kunna ta över det och bo där istället för att det skulle säljas till främmande människor. Men det hade blivit för dyrt att först lösa ut er och sen stå för renoveringen (det behövs ju göras ganska mycket).
Däremot blir jag upprörd av att höra att ni säger att vi inte brytt oss om er!! Min mamma har försökt hålla kontakten med er. Hon och er mamma stod varandra nära och det är väl klart att hon vill ha kontakt med sina systerbarn! Vi har varit på dop,kalas, konfirmationer och studentexamen flera gånger. Varje gång vi blivit bjudna har vi kommit (ja jag vet, bara jag och min mamma de andra kan jag inte tala för) Jag menar, trots att vi inte blev bjudna på Kajsas student letade vi upp henne vid kärnan för att gratulera. Vi brukar vara vid Ingers grav och fixa till emellanåt.
Men jag tänker inte lista upp vilka gånger vi kommit eller inte. Vi har enligt min uppfattning gjort mycket, men visst man kan alltid göra mer. Men när det är svalt intresse från motparten så vad ska man göra?
Det är inte lätt alla gånger att hålla kontakten men när det gäller mormor var det väl lättare för er att hålla kontakt med henne än hon med alla er.
Men till Kajsa och Frida ska jag säga att vi umgicks faktiskt litegrann för några år sedan, men om inte ni är intresserade av att träffas och inte hör av er så har jag ingen större lust till att göra det. Ska inte behöva tvinga någon, men eftersom vi var jämnåriga hade jag gärna haft kontakt med mina kusiner men whatever.
Om jag har en mormor som är 87 år gammal så har jag nog funderingar om att jag nog inte kommer ha henne i livet allt för länge till, och vet jag att hon bor alldeles ensam hade jag nog hälsat på henne emellanåt.. Men det kanske inte är lika självklart för alla. Jag har aldrig haft farmor eller farfar så mina morföräldrar har varit dubbelt så viktiga. Synd att det har blivit såhär men jag antar att det är sånt som händer...
