Här kommer ett till litet smakprov från den stora romanen hehe:


Frustration

Dörrklockan ringer för femtioelfte gången i dag och jag känner huvudvärken komma, som jag numera känner som en gammal bekant, en följeslagare som inte lämnar min sida.

Ljudnivån här är bullrig, hög, skränig och alltjämt outhärdlig. Jag önskade jag kunde slita av mina telefonlurar och sätta på mina egna till min iPhone, lyssna på rockmusik på högsta volym och bara drömma mig bort.

Förstår inte hur folk kan ha så lite respekt för varandra och andras jobb att de inte kan ta hänsyn utan pratar och skrattar högt och ljudligt precis bredvid de som jobbar. Känner för att krypa in under mitt skrivbord och gömma mig under resten av dagen men det går såklart inte.

Samtal efter samtal tar jag emot från kunder som är missnöjda eller som helt enkelt inte vill vara med i denna skiten. Hur hamnade jag, en moralisk snäll och generös tjej, i detta företag som ljuger för allt och alla. Vill inte vara här men samtidigt som hatet skär i mig har jag en kärlek till mina kollegor och till min lön. Förhoppningsvis får jag min livlina inom kort som tar mig till en högre utbildning och ett jobb jag kan leva med och vara stolt över. Inget som jag harklar fram ohörbart när vänner och bekanta frågar mig om var jag jobbar.

Kanske hade det varit lättare att utstå om man hade haft någon trevlig att komma hem till, som det är nu kommer jag hem till en nerpissad hall och två gnälliga katter som inte förstår att jag inte tänker ge dem burkmat mer. Visst jag är inte alltigenom bitter men ibland måste man ventilera sin bitterhet och det gör jag nu, här och nu. Går igenom det om och om igen inuti huvudet tills jag inte orkar lyssna på mig själv mer och då släpper jag iväg det ut genom fönstret där jag ser snön ligga tung på taket.

Swoosh! Ett stort parti snö ramlar ned för det trevåningshöga grannhuset, som tur var gick ingen där. Eller om jag hade haft tur hade det hamnat en person under snömassorna som jag hade fått springa ut och rädda, bara släppa allt och springa ut med ett mål och känna mig meningsfull. Men nej något sådant händer inte och självklart vill jag inte heller att det händer något med oskyldiga människor för att jag ska få en chans att slippa undan detta hjärndödande arbete.

Min mamma var cancersjuk, det var inget som jag tänkte på hela tiden men under min mellanstadietid var man tvungen att börja tänka på det för min mamma låg inför döden och hade inte lång tid kvar. Man visste hela tiden att hon var sjuk för hon åkte in på strålbehandlingar och kemoterapi och vi fick sova över hos stödfamiljer i omgångar, vi dem minsta syskonen. Mamma blev sängliggande, hon hade sin säng i vardagsrummet. En specialsäng med höj- och sänkbar madrass, höjd stomme. Toaletten fick en högre sits med handikappshandtag runt om. Min mamma skaffade sig en kräkspann att alltid ha redo under sängen, hon hade en griptång att ta saker med, hon somnade ifrån sina cigaretter så att de ramlade under sängen och gjorde djupa och ytliga brännmärken på plastgolvet.

En dag när jag kom hem från skolan kände jag på en gång att något inte stod rätt till, jag gick in i sovrummet där min älskade mamma låg och hade endast ett fåtal timmar kvar att leva, andetagen var ansträngda och rossliga, hon var okontaktbar. Jag satt i soffan bredvid henne och klängde mig fast i hennes hand, ville inte att hon skulle försvinna. Jag hade haft år att förbereda mig inför hennes bortgång men min mamma hade trotsat naturens gång så många gånger. Hur skulle man veta att denna gång skulle hon förlora. En sista rossling, spott som rinner ut nedför hakan och sen är min mor borta. Chocken slår till på en gång. Alla trängs vid sängen, ingen vill förstå det som precis hänt. Alla vill ha en sista dutt av värme från hennes kallnande kropp. Hysterisk gråt, tårar, suddiga vyer. Det ofattbara har hänt, jag blev morslös. Det var en kall februari-torsdag och jag var 11 år, precis på väg in i kvinnovärlden.

Nytt, okänt, oåterkalleligt

En pappa som jag endast känt till genom spontana besök under uppväxttiden, håller om mig och försöker trösta mig. Vill inte bli tröstad, vem är denna man. Det kan väl inte vara att jag måste bo med honom. Min lillasyster gråter, tror inte hon fattar precis vad som hänt. Hon är så liten. Socialtanterna samlar alla i köket för att vänta på att ambulansen kommer och hämtar det som en gång var en livfull, kämpande och kärleksfull mamma men som nu bara är ett kallt lik. Jag kommer inte ihåg hur jag kunde somna men jag gick inte till skolan, jag kommer inte ihåg de dagar som gick innan jag fick börja skolan igen. Jag kommer dock ihåg hur min lärarinna kom förbi med ett block med teckningar från alla mina klasskompisar som beklagade sorgen. Jag var nog i förnekelse, jag kände inget, det kändes som om mamma skulle komma in närsomhelst genom dörren.  På måndagen var jag tillbaka i skolan igen, ville inte prata om det som hänt men kommer ihåg att ingen gjorde att det kändes jobbigt. Livet gick vidare.

Jag hade helt plötsligt en pappa i mitt liv.

i fredags efter jobb gick jag hem och fixade iordning lägenheten så smått, såg ut som f-n men fick upp gardiner så att jag kunde vara där utan att känna mig som en apa i en bur och fick dammsugit upp det värsta...
gick på jobb på kvällen så hann inte med allt.. stället jag var på var helt dött hade typ 5 spelare på hela kvällen ZzzzZzzz hehe men men sånt är det ibland... på lördagen när jag vaknade satte jag igång med min städning på en gång, dammusga igen - torka av hela golvet- diska och sen av någon konstig anledning så började jag storstäda kylskåpet ??!! men det var riktigt skönt att få det gjort faktiskt :)



sen fixade jag iordning mig för en girl´s night out i hbg, tyvärr blev jag lite senare än vad jag trott men jag fick lite ensamtid med Paula iaf innan alla andra kom.. paula bjöd på tacos som var riktigt gott och sen satt vi och drack lite och snackade skit och sex - som vanligt alltså hehe var riktigt roligt att träffa dom..
vi gick ut till Harry´s, jag, emelie och frida gick inom the tivoli också en snabbis men det bleb bråk så jag hamnade på harrys igen, blev inte så berusad och musiken var inte så bra så jag hamnade på black jack bordet istället hehe, ville testa mina nya kunskaper om spelet och det gick riktigt bra, vann 400kr så det blev en billig utekväll :) när harry´s stängde stack vi till Le cardinal, där vi dansade bort den sista halvtimmen..




var en riktigt trevlig kväll.. skulle egentligen sovit över hos Paula men när vi kom dit var klockan 6 och jag kände att jag inte skulle orka upp och ta tåget hem till min tvätt-tid så jag straffa mig och åkte hem med morgontåget istället... hela söndagen var jag totalt slut.. men fick tvättat mina kläder och fick t.o.m storhandlat mat till veckan!

imorse vaknade jag och bestämd med att börja med min träning igen men kommer på att mitt träningskort och träningskläder ligger i mitt skrivbord på jobb *grr* men tog en 40 mnuters promenad ner till jobb iaf så lite motion blev det ändå.. funderar på att följa med cecila och träna i efter jobb också..

kan inte lämna bloggen utan att skriva om min kärlek till adam också, en stor och rolig kille har han blivit.
han är verkligen en egen person och hans kärlek och omtanke är unik..


LOVE LOVE LOVE <3

jag älskar Jebril så mycket!
igår efter jag byttat blöja på honom låg vi och lekte i sängen.. jag kittlade honom och busade och hans gulliga skratt fyller mitt hjärta med värme... han är i den åldern nu när man verkligen börjar lära känna dom, hans personlighet och han kan ge uttryck för vad han vill och känner... hans små hårda kramar gör mig så glad....

mashallah, han är verkligen en underbar unge
och min syster är verkligen lyckligt lottad som har två så fina pojkar! :)